Mannen med hjärtat
Jag är ingen positiv tänkare och har svårt att vara tacksam för det lilla.
Men tänk om det lilla är det stora.
Träffade nyss en person som det kanske går att lära sig av. Om man nu inte måste få sin egen käftsmäll för att komma till besinning.
Han hade blivit av med jobbet.
Han hade fått en hjärtinfarkt.
Han hade haft en helveteshöst.
Så plötsligt får han jobbet tillbaka.
Och han har överlevt infarkten.
Han säger att han aldrig varit så lycklig som nu.
Vad tusan ska de göra om köket för, när det fungerar som det är?
Varför skulle inte gamla bilen duga?
Han har sin familj, han har sitt hjärta, han har sitt jobb.
Så har han numera också doseringslådan med hjärtmediciner. Åtta tabletter dagligen.
"Som en påminnelse", säger han. "Som en påminnelse om vad jag faktiskt har."
Men tänk om det lilla är det stora.
Träffade nyss en person som det kanske går att lära sig av. Om man nu inte måste få sin egen käftsmäll för att komma till besinning.
Han hade blivit av med jobbet.
Han hade fått en hjärtinfarkt.
Han hade haft en helveteshöst.
Så plötsligt får han jobbet tillbaka.
Och han har överlevt infarkten.
Han säger att han aldrig varit så lycklig som nu.
Vad tusan ska de göra om köket för, när det fungerar som det är?
Varför skulle inte gamla bilen duga?
Han har sin familj, han har sitt hjärta, han har sitt jobb.
Så har han numera också doseringslådan med hjärtmediciner. Åtta tabletter dagligen.
"Som en påminnelse", säger han. "Som en påminnelse om vad jag faktiskt har."
Tid att tänka?
Flera dagar i rad har jag sett en gladrandig annons i morgontidningen.
Rubrik: Tid för tanke. Rum för vila.
Ett nytt spa?
Ett yogainstitut?
Ett promenadstråk?
En plats där kommersen är bannlyst?
Så en vacker morgon läser jag äntligen vidare och upptäcker att annonsen handlar om "Sveriges första designorienterade köpcentrum".
Inte ett enda butiksnamn, trots att det väl är shopping som är huvudsak i ett köpcentrum.
Desto mer ordande om sinne, harmoni, eftertanke och oaser.
Ett nytt marknadsföringsgrepp kanhända. Men ingen kan inbilla mig att det är till förortsgallerian jag ska styra mina steg, om jag vill finna harmoni och vila.
I Sollentuna centrum erbjuds säkert lite av varje.
Men tid för eftertanke?
Ursäkta, då tror jag mer på soffhörnan.
Rubrik: Tid för tanke. Rum för vila.
Ett nytt spa?
Ett yogainstitut?
Ett promenadstråk?
En plats där kommersen är bannlyst?
Så en vacker morgon läser jag äntligen vidare och upptäcker att annonsen handlar om "Sveriges första designorienterade köpcentrum".
Inte ett enda butiksnamn, trots att det väl är shopping som är huvudsak i ett köpcentrum.
Desto mer ordande om sinne, harmoni, eftertanke och oaser.
Ett nytt marknadsföringsgrepp kanhända. Men ingen kan inbilla mig att det är till förortsgallerian jag ska styra mina steg, om jag vill finna harmoni och vila.
I Sollentuna centrum erbjuds säkert lite av varje.
Men tid för eftertanke?
Ursäkta, då tror jag mer på soffhörnan.
Novembersemla
Har varit på uppdrag i småländska Vaggeryd och blivit bjuden på - semla.
Sant!
I väntan på lussekatterna satsar bagaren i byn sedan några år på "novembersemlor".
Strykande åtgång, enligt vad som sägs.
Och delikat mandelmassa, gjort på grovmalen mandel.
Men semla i november...
Normalt skulle jag ha protesterat.
Jag brukar vägra semla till och med i januari.
Men nu råkade det sig alltså så att jag blev bjuden.
Och det var rasande gott!
Det var som det kan vara ibland: Fel, fel, fel. Men gott, gott, gott.
Jag slickade i mig grädden och tyckte nästan att jag anade vår i luften.
Morotsångest
Några äter bara vegetariskt. Andra får kramper i magen av fisk. Ytterligare någon är glutenallergisk. Och så har vi väninnan som tycker att avokado rätt och slätt är äckligt.
Sånt där är ingen konst att hålla koll på så länge det gäller närmaste släkt- och vänkretsen. Det går alltid att lägga till, dra ifrån och hitta lämpligt alternativ.
Men nu läser jag om något som kallas grönsaksfobi.
Och det handlar inte om magont eller så.
Det handlar om en kvinna som får panikångest så snart hon ser en grönsak. Det räcker med att hon tittar på en morot eller ärta så bryter hennes helvete ut. Ren och skär panik i stugan.
Snart kommer säkert fler att tala ut om denna (vår senaste?) fobi.
Förresten vill jag minnas att Povel Ramel var först att tala högt om problemet. Visst sjöng han något om läskiga purjolökar som stod gömda bakom varje krök?
Länge sen man hörde den låten. Verkar vara dags för den igen.
I morgon planerar vi vänmiddag med massor av ugnsbakade rotsaker till köttbiten.
Hoppas att kålrötter och palsternackor inte framkallar panik.
Sånt där är ingen konst att hålla koll på så länge det gäller närmaste släkt- och vänkretsen. Det går alltid att lägga till, dra ifrån och hitta lämpligt alternativ.
Men nu läser jag om något som kallas grönsaksfobi.
Och det handlar inte om magont eller så.
Det handlar om en kvinna som får panikångest så snart hon ser en grönsak. Det räcker med att hon tittar på en morot eller ärta så bryter hennes helvete ut. Ren och skär panik i stugan.
Snart kommer säkert fler att tala ut om denna (vår senaste?) fobi.
Förresten vill jag minnas att Povel Ramel var först att tala högt om problemet. Visst sjöng han något om läskiga purjolökar som stod gömda bakom varje krök?
Länge sen man hörde den låten. Verkar vara dags för den igen.
I morgon planerar vi vänmiddag med massor av ugnsbakade rotsaker till köttbiten.
Hoppas att kålrötter och palsternackor inte framkallar panik.
Kvinnors liv måste svida
I en vrå hittar jag danska Tonårsboken från 50-talets mitt, utgiven på svenska 1961.
Där står att man ska droppa citron i ögonvrån och därmed få en klarare blick.
Fast jag är långt ifrån tonåren prövar jag.
Det svider som satan och jag blir definitivt tårögd. Kunde lika gärna ha skalat lök till middagsbiffen.
Det är rätt mycket i Tonårsboken som går ut på att "vill man vara fin får man lida pin."
Inte ens 1961 skulle man tro att man duger som man är.
Kvinnors liv måste svida.
Längst bak i boken finns en lista över eftersträvansvärda kroppsmått.
Man får veta att vristerna ska vara tolv centimeter mindre än vaderna. Är de tjockare än så har man "elefantben" och bör pröva en metod som innebär att man doppar en bit linnetyg i blyättika och lindar den kring vristen. Ovanpå detta en gummiduk och sen en elastisk binda. "Med detta omslag sover man på natten."
Sen stiger man glatt upp ur sängen och droppar citron i ögonen.
Och när kvällen kommer masserar man sina stackars vrister med hundra gram rent ister. Innan det är dags för blyättikan, alltså.
Lättare förr?
Knappast.
Och förresten:
Får man under dagen ett ögonblick över "borstar man den svarta kjolen med varmt kaffe och pressar upp den".
Kaffe på kjolen i klädvårdande syfte låter intressant.
Någon som testat det knepet?
Där står att man ska droppa citron i ögonvrån och därmed få en klarare blick.
Fast jag är långt ifrån tonåren prövar jag.
Det svider som satan och jag blir definitivt tårögd. Kunde lika gärna ha skalat lök till middagsbiffen.
Det är rätt mycket i Tonårsboken som går ut på att "vill man vara fin får man lida pin."
Inte ens 1961 skulle man tro att man duger som man är.
Kvinnors liv måste svida.
Längst bak i boken finns en lista över eftersträvansvärda kroppsmått.
Man får veta att vristerna ska vara tolv centimeter mindre än vaderna. Är de tjockare än så har man "elefantben" och bör pröva en metod som innebär att man doppar en bit linnetyg i blyättika och lindar den kring vristen. Ovanpå detta en gummiduk och sen en elastisk binda. "Med detta omslag sover man på natten."
Sen stiger man glatt upp ur sängen och droppar citron i ögonen.
Och när kvällen kommer masserar man sina stackars vrister med hundra gram rent ister. Innan det är dags för blyättikan, alltså.
Lättare förr?
Knappast.
Och förresten:
Får man under dagen ett ögonblick över "borstar man den svarta kjolen med varmt kaffe och pressar upp den".
Kaffe på kjolen i klädvårdande syfte låter intressant.
Någon som testat det knepet?
Friserad fredag
Ovanligt snygg och med nyfixat hår.
Får man säga så om sig själv?
Det är i alla fall sån jag känner mig för tillfället och efter ett avkopplande frisörbesök.
Synd att inget spännande ska hända ikväll.
Trist att det regnar ute och att jag har glömt mitt paraply; alla tuktade lockar kommer att slå ut i full blom.
Nu hoppas jag bara på middagen därhemma.
Kanske inte fel att se hyfsad ut vid sitt gamla vanliga matbord.
Särskilt inte om man som jag blivit lovad lammkotlett med rotsaker (inkluderande favoriten jordärtskocka).
Och så en skvätt rött till det, förstås.
Får man säga så om sig själv?
Det är i alla fall sån jag känner mig för tillfället och efter ett avkopplande frisörbesök.
Synd att inget spännande ska hända ikväll.
Trist att det regnar ute och att jag har glömt mitt paraply; alla tuktade lockar kommer att slå ut i full blom.
Nu hoppas jag bara på middagen därhemma.
Kanske inte fel att se hyfsad ut vid sitt gamla vanliga matbord.
Särskilt inte om man som jag blivit lovad lammkotlett med rotsaker (inkluderande favoriten jordärtskocka).
Och så en skvätt rött till det, förstås.
Smått och gott
Strax ska jag sätta tänderna i ett litet rågkex.
Det heter rågkex, men är inte så nyttigt som det låter. Mycket smör, sött och gott. Inköpt på hembageriet jag passerade för någon timme sen.
En riktig småkaka.
En enda småkaka, visst låter det snålt.
Naturligtvis skulle jag vilja ha ett skuret chokladbröd med pärlsocker också. Och en ful men alldeles ljuvlig kolakaka.
Småkakor hade aldrig varit något för mig.
Men så plötsligt kom jag att umgås i sammanhang där ett par tre småkakor till kaffet är helt i sin ordning.
Och jag var fast på ett ögonblick.
Nu måste jag ha!
Men bara en, det håller jag på, och inte varje dag.
Den ska vara av högsta kvalitet. Exklusiv, det vill säga hembageribakad. Inte fabrikstillverkad och lagd i plastburk.
Fast nog känns det lite löjligt att traska in på bageriet och köpa en enda småkaka.
Något lager vågar jag inte hålla mig med. Och pinfärskt ska det vara.
Helgens utmaning
Hur organiserar man sina böcker?
Har målat om ett rum och flyttat lite bokhyllor - ganska många, förresten.
Böckerna, som mest stått huller om buller, är dammade och ligger nu i förväntansfulla travar på golvet. Vad ska hända med dem?
De ska sorteras och placeras, och det är helgens stora utmaning.
För hur ska det gå till; vilka principer ska gälla?
Lyrik, romaner och fack på olika hyllor?
Utländskt för sig och svenskt för sig?
Bokstavsordning eller sortering efter ryggarnas färger? Vore snyggt med bara vita på en hylla. Röda på en annan.
Och nog skulle det vara praktiskt med ett särskilt hyllplan för alla reaböcker man glömt bort och aldrig hunnit läsa.
Kanske ska man helt enkelt sammanföra de böcker man känslomässigt tycker hör ihop.
Det är ju fullt tillåtet att ha sin sin egen logik.
Har målat om ett rum och flyttat lite bokhyllor - ganska många, förresten.
Böckerna, som mest stått huller om buller, är dammade och ligger nu i förväntansfulla travar på golvet. Vad ska hända med dem?
De ska sorteras och placeras, och det är helgens stora utmaning.
För hur ska det gå till; vilka principer ska gälla?
Lyrik, romaner och fack på olika hyllor?
Utländskt för sig och svenskt för sig?
Bokstavsordning eller sortering efter ryggarnas färger? Vore snyggt med bara vita på en hylla. Röda på en annan.
Och nog skulle det vara praktiskt med ett särskilt hyllplan för alla reaböcker man glömt bort och aldrig hunnit läsa.
Kanske ska man helt enkelt sammanföra de böcker man känslomässigt tycker hör ihop.
Det är ju fullt tillåtet att ha sin sin egen logik.
Möte med stövletter
Mötte mina klackar på stan.
Stövletterna jag lämnade till försäljning och som nu promenerar omkring helt utan utan mig.
Så snygga de var!
Varför behöll jag dem inte?
Jag kunde förstås inte gå i dem. I alla fall inte snyggt.
Men de hade funkat som prydnad i hallen. Antytt vem jag skulle vilja vara.
Stövletterna jag lämnade till försäljning och som nu promenerar omkring helt utan utan mig.
Så snygga de var!
Varför behöll jag dem inte?
Jag kunde förstås inte gå i dem. I alla fall inte snyggt.
Men de hade funkat som prydnad i hallen. Antytt vem jag skulle vilja vara.
Min chans på spionmarknaden?
Det började med Guillou.
Nu hävdar den ena efter den andra att KGB försökt göra hemliga agenter av dem.
Kanske är det sant, kanske är det fria hjältefantasier.
I vilket fall som helst kan man plötsligt bli en spännande person i andras ögon. Det tycks räcka med att man tömt ett glas vodka eller två, tillsammans med en Sovjetmedborgare.
Mig har ingen någonsin försökt värva.
Så trist och oförarglig är jag.
Fast å andra sidan, det är väl just den typen som borde ha en chans på spionmarknaden...
Nu hävdar den ena efter den andra att KGB försökt göra hemliga agenter av dem.
Kanske är det sant, kanske är det fria hjältefantasier.
I vilket fall som helst kan man plötsligt bli en spännande person i andras ögon. Det tycks räcka med att man tömt ett glas vodka eller två, tillsammans med en Sovjetmedborgare.
Mig har ingen någonsin försökt värva.
Så trist och oförarglig är jag.
Fast å andra sidan, det är väl just den typen som borde ha en chans på spionmarknaden...
Måndagmorgon med döden
Det första som hände när jag vaknade i morse var att jag fick en knytnäve i magen.
Eller om det var en kniv rakt in i hjärtat.
Klockan var något mer än kvart i sex; jag satte på radion och hamnade mitt i morgonandakten.
Det första jag hörde var någon som sa ungefär så här: Alla bär vi inom oss den förfärliga vetskapen att vi inte är så betydelsefulla som vi vill tro.
Det var inte Jante som talade till mig denna regntunga morgon i oktober. Det var en präst med mycket vänlig röst. En blivande biskop.
Jag citerar henne inte ordagrant, det kan jag inte. Hade för ovanlighetens skull ingen penna vid sängkanten.
Jag vet bara vilket budskap som gick rakt in i mig.
Sen tror jag att hon sa något om hur viktigt det är att älska de få som kommer att begråta oss när vi dör.
Och att vi måste tänka på döden medan vi ännu lever.
Det var säkert kloka ord.
Men ord att börja veckan med?
En tidig morgon kan vara mycket skör. Jag är liksom skyddslös. Gruvar mig för dagen som randas. Är mycket långt ifrån självöverskattning. Försöker hitta meningen med att ens kliva ur sängen.
Det är absolut ingen käck tro-på-dig-själv-guru jag ropar efter.
Men varsamhet. En smula varsamhet.
Eller om det var en kniv rakt in i hjärtat.
Klockan var något mer än kvart i sex; jag satte på radion och hamnade mitt i morgonandakten.
Det första jag hörde var någon som sa ungefär så här: Alla bär vi inom oss den förfärliga vetskapen att vi inte är så betydelsefulla som vi vill tro.
Det var inte Jante som talade till mig denna regntunga morgon i oktober. Det var en präst med mycket vänlig röst. En blivande biskop.
Jag citerar henne inte ordagrant, det kan jag inte. Hade för ovanlighetens skull ingen penna vid sängkanten.
Jag vet bara vilket budskap som gick rakt in i mig.
Sen tror jag att hon sa något om hur viktigt det är att älska de få som kommer att begråta oss när vi dör.
Och att vi måste tänka på döden medan vi ännu lever.
Det var säkert kloka ord.
Men ord att börja veckan med?
En tidig morgon kan vara mycket skör. Jag är liksom skyddslös. Gruvar mig för dagen som randas. Är mycket långt ifrån självöverskattning. Försöker hitta meningen med att ens kliva ur sängen.
Det är absolut ingen käck tro-på-dig-själv-guru jag ropar efter.
Men varsamhet. En smula varsamhet.
Läste jag rätt?
Stod i kassakön för att betala kvällens krabba.
Fick ögonen på tidningen som kunden framför mig plockat åt sig. Tror att det var en kvällstidningsbilaga.
Läste rubriken "Nu gör jag lampskärmar av mina bröst."
Kan det verkligen ha stått så?
Hann inte kolla en gång till, eftersom hon som skulle hem och lampskärmsinspireras redan stoppat ner tidningen i konsumkassen.
Inte för att jag tänker försöka pyssla ihop en mysig lampskärm av mig själv.
Men lite nyfiken blir jag på tillvägagångssättet.
Får väl traska in på nätet och se om jag hittar någon ledtråd där.
Fick ögonen på tidningen som kunden framför mig plockat åt sig. Tror att det var en kvällstidningsbilaga.
Läste rubriken "Nu gör jag lampskärmar av mina bröst."
Kan det verkligen ha stått så?
Hann inte kolla en gång till, eftersom hon som skulle hem och lampskärmsinspireras redan stoppat ner tidningen i konsumkassen.
Inte för att jag tänker försöka pyssla ihop en mysig lampskärm av mig själv.
Men lite nyfiken blir jag på tillvägagångssättet.
Får väl traska in på nätet och se om jag hittar någon ledtråd där.
Dammsugarpåsar, ja tack!
Efter gympan hamnar jag framför fyrans Mammas pojkar.
När det är dags för paus meddelar en röst att programmet presenteras av Dammsugarpåsar.nu.
Det känns helt följdriktigt.
Den här såpan skulle behöva många påsar, för här ligger dammet i lager.
Ett myller av tjejer har fösts ihop på ett lyxhotell. I dörröppningen står tre självgoda grabbar i bästa livvaktspose.
Men grabbarna är bara marionetter; i bakgrunden sitter deras skräcködlemorsor och rycker i trådarna.
Tjejerna fnissar, sminkar sig, trånar. Bjuder ut sig. Vill bli valda. Gråter krokodiltårar när konkurrenten åker ut.
Dammsugarpåsar, ja tack!
För kan det bli dammigare än så här?
När det är dags för paus meddelar en röst att programmet presenteras av Dammsugarpåsar.nu.
Det känns helt följdriktigt.
Den här såpan skulle behöva många påsar, för här ligger dammet i lager.
Ett myller av tjejer har fösts ihop på ett lyxhotell. I dörröppningen står tre självgoda grabbar i bästa livvaktspose.
Men grabbarna är bara marionetter; i bakgrunden sitter deras skräcködlemorsor och rycker i trådarna.
Tjejerna fnissar, sminkar sig, trånar. Bjuder ut sig. Vill bli valda. Gråter krokodiltårar när konkurrenten åker ut.
Dammsugarpåsar, ja tack!
För kan det bli dammigare än så här?
Planeringsmöte i biomörker
Vilken effektivitet!
Gick på bio och hamnade av en slump mitt i ett stort gäng väninnor. Kvinnor i sina bästa år, som skulle hinna mycket mer än bara se en film, nu när de äntligen träffades.
Upp med kalendrar, papper, pennor och mobiler.
Planeringar och avstämning.
"När sa du att tangokursen börjar?"
"Ska vi satsa på den där konserten?"
"Hur dags slutar du i morgon?"
"Jag skickar ett mejl och kollar."
"Nej, då kan inte Kajsa."
Inte vet jag vad allt rörde sig om. Men mycket hade de på gång.
Det blev fem intensiva minuter innan "Augustilunch i Rom" tog sin början.
Det kändes lite konstigt att sitta där mitt i, utan att vara inblandad.
Men det blev som en extra miniföreställning. Om kvinnors liv och energi.
Gick på bio och hamnade av en slump mitt i ett stort gäng väninnor. Kvinnor i sina bästa år, som skulle hinna mycket mer än bara se en film, nu när de äntligen träffades.
Upp med kalendrar, papper, pennor och mobiler.
Planeringar och avstämning.
"När sa du att tangokursen börjar?"
"Ska vi satsa på den där konserten?"
"Hur dags slutar du i morgon?"
"Jag skickar ett mejl och kollar."
"Nej, då kan inte Kajsa."
Inte vet jag vad allt rörde sig om. Men mycket hade de på gång.
Det blev fem intensiva minuter innan "Augustilunch i Rom" tog sin början.
Det kändes lite konstigt att sitta där mitt i, utan att vara inblandad.
Men det blev som en extra miniföreställning. Om kvinnors liv och energi.
Fy tusan för tidningstjuvar!
Tog nyss en sväng till biblioteket.
Var ute efter inspiration men blev mest arg och deprimerad.
På biblan kan man slå sig ner och läsa tidningar. Bläddra sig fram bland hundar, motorer, hälsa, inredning, frimärken, mode eller vad man nu är sugen på.
Brukar kunna.
Borde kunna.
Men på sina ställen var det tomt i tidningshyllan. Vissa uppenbarligen särskilt åtråvärda tidskrifter lånas ut för läsning endast via receptionen. Något i den stilen stod det på en lapp.
Gick alltså bort till receptionen.
Men tyvärr!
De senaste numren var stulna.
Nerstoppade i någons kasse.
Puts väck!
Det händer rätt ofta, sa damen i receptionen. Det går lite i vågor vilka tidskrifter som försvinner. Men nästan alltid är det några som blir stulna.
Visst, det är såklart enkelt och billigt att stoppa det blanka magasinet i väskan och bära hem det till sin privata läsfåtölj.
Men så in i helvete oschysst och fräckt!
Hur känns det därhemma?
Som en lyckad stöt? Som om du nästan, nästan är en helikopterrånare?
Var ute efter inspiration men blev mest arg och deprimerad.
På biblan kan man slå sig ner och läsa tidningar. Bläddra sig fram bland hundar, motorer, hälsa, inredning, frimärken, mode eller vad man nu är sugen på.
Brukar kunna.
Borde kunna.
Men på sina ställen var det tomt i tidningshyllan. Vissa uppenbarligen särskilt åtråvärda tidskrifter lånas ut för läsning endast via receptionen. Något i den stilen stod det på en lapp.
Gick alltså bort till receptionen.
Men tyvärr!
De senaste numren var stulna.
Nerstoppade i någons kasse.
Puts väck!
Det händer rätt ofta, sa damen i receptionen. Det går lite i vågor vilka tidskrifter som försvinner. Men nästan alltid är det några som blir stulna.
Visst, det är såklart enkelt och billigt att stoppa det blanka magasinet i väskan och bära hem det till sin privata läsfåtölj.
Men så in i helvete oschysst och fräckt!
Hur känns det därhemma?
Som en lyckad stöt? Som om du nästan, nästan är en helikopterrånare?
