Slutbloggat
Dags att börja träna på julklappsrimmen.
Hej och tack, nu är det slut.
Genom lucka 17 i kalendern smiter jag ut.
Hej och tack, nu är det slut.
Genom lucka 17 i kalendern smiter jag ut.
Vem har det värst?
Avlyssnat i kassakön:
- Undrar just om den här skinkan ska räcka... Vi blir fler än vanligt i år. Det blir trångt. Och dyrt.
- Sture och jag får sitta ensamma på julafton. Barnen kommer inte. De har ju så många andra att tänka på, nu när de är ingifta. Så jag sa till Sture att vi nöjer oss med lite kallskuret. Fast det är klart att det känns torftigt.
- Jag skulle inte ha något emot att byta. Tänk dig bara, nio personer i vår lilla trea.
- Ja, vi har ju större förstås. Men desto ödsligare blir det. Nu när barnen inte kommer.
- Undrar just om den här skinkan ska räcka... Vi blir fler än vanligt i år. Det blir trångt. Och dyrt.
- Sture och jag får sitta ensamma på julafton. Barnen kommer inte. De har ju så många andra att tänka på, nu när de är ingifta. Så jag sa till Sture att vi nöjer oss med lite kallskuret. Fast det är klart att det känns torftigt.
- Jag skulle inte ha något emot att byta. Tänk dig bara, nio personer i vår lilla trea.
- Ja, vi har ju större förstås. Men desto ödsligare blir det. Nu när barnen inte kommer.
Knivman önskar god jul
Dagligen passerar jag en butik, som av namn och utbud att döma vill inspirera till stordåd i matsal och kök.
Jag brukar hoppas att ingen ska låta sig inspireras av gubben i fönstret.
Bland glas, porslin och tindrande nissar står mannen i plast.
Egentligen är det ett knivblock. Men blocket, i vilket knivarna förvaras, har formen av en gubbe.
Mannen i plast är på väg att falla baklänges.
Inte att undra på.
Fem skarpslipade köksknivar genomborrar honom.
En kviv genom hjärnan.
En kniv genom hjärtat.
En kniv genom magen.
En kniv genom låret.
En kniv genom knäet.
Produktnamnet är Voodo.
Butikskedjan heter Inspiration.
"En riktigt, riktigt god jul" står det ovanför den julröda knivmannen.
Jag brukar hoppas att ingen ska låta sig inspireras av gubben i fönstret.
Bland glas, porslin och tindrande nissar står mannen i plast.
Egentligen är det ett knivblock. Men blocket, i vilket knivarna förvaras, har formen av en gubbe.
Mannen i plast är på väg att falla baklänges.
Inte att undra på.
Fem skarpslipade köksknivar genomborrar honom.
En kviv genom hjärnan.
En kniv genom hjärtat.
En kniv genom magen.
En kniv genom låret.
En kniv genom knäet.
Produktnamnet är Voodo.
Butikskedjan heter Inspiration.
"En riktigt, riktigt god jul" står det ovanför den julröda knivmannen.
Fröken Fin
Jag var väl kanske fjorton år och plötsligt hade jag en supertjusig klassföreståndare.
En stilig kvinna med page och höga klackar.
Skjortblusklänningar i grönt och lila, vilket ansågs ganska djärvt (okej, det var länge sen), snäva kjolar och randiga tröjor med skorstenskrage (ja, jag sa ju att det är länge sen).
Regelbundet noterade jag i min dagbok vad hon hade på sig, under rubriken "Frökens klädsel". (Ordet outfit förekom inte på den tiden.)
Det var inte bara jag som tyckte hon var snygg. Nästan dagligen knackade rektorn på klassrumsdörren och frökan Fin svängde lätt med pagen och rättade till kjolen innan hon svepte ut i korridoren tillsammans med rektorn.
En liten stund, bara. En mycket liten stund.
Hon var inte så värst på att undervisa, våran fröken; året därpå var hon utbytt mot en man i tweedkavaj och det kändes inte meningsfullt att skriva dagbok längre.
Kommer att tänka på fina fröken när jag läser om bloggen mrs-o. (www.mrs-o.org). Där kan man följa dag för dag hur Michelle Obama är klädd.
Fast jag kan inte säga att jag bryr mig.
Inte som när det gällde mrs. Fröken.
Vem lämnade spåren?
Det ligger ett clementinskal framför mig på vägen.
Efter någon meter ännu ett.
Så ett till och ett till...
Någon har gått här alldeles nyss. Någon har skalat en clementin och lämnat orangefärgade spår efter sig.
Jag räknar till nio små skalbitar.
Och så ligger där plötsligt hela clementinen!
Nä, inte riktig hela. Någon har ätit en klyfta, en enda klyfta, och därefter slängt ifrån sig frukten.
Var den besk, var den torr eller var skalandet ingenting mer än nervös terapi på väg till skolan eller jobbet?
Var det du som gick där?
Snälla, berätta i så fall vad som hände!
Efter någon meter ännu ett.
Så ett till och ett till...
Någon har gått här alldeles nyss. Någon har skalat en clementin och lämnat orangefärgade spår efter sig.
Jag räknar till nio små skalbitar.
Och så ligger där plötsligt hela clementinen!
Nä, inte riktig hela. Någon har ätit en klyfta, en enda klyfta, och därefter slängt ifrån sig frukten.
Var den besk, var den torr eller var skalandet ingenting mer än nervös terapi på väg till skolan eller jobbet?
Var det du som gick där?
Snälla, berätta i så fall vad som hände!
På jympan vill jag vara osynlig
På Friskis & Svettis är jag i min egen värld trots att åtminstone femtio personer svänger med armar och ben omkring mig.
Massor av egna världar i den stora salen.
Ingen bryr sig om den andra. Undantaget är när någon (inga fördomar, ingen diskriminering, men det är ofta en man) har svårt med den gemensamma takten. Då kan man inte släppa honom med blicken, hur gärna man än vill, och så gör man fel och tappar rytmen själv och kastas ut ur sin meditativa tillvaro.
Det är sånt man helst vill slippa.
När man jympar vill man inte se någon annan. De ska finnas där, allihopa, men man ska inte SE dem. Såklart vill man inte heller bli sedd.
Här ska alla få vara i fred.
Mellanrummens mellanrum.
Så läser jag i DN söndag en intervju med musikundret Salem Al Fakir. Han listar sina "5 favoriter".
En favorit är Friskis & Svettis. "För att det är så underhållande att titta på alla människor."
Aldrig har jag tänkt tanken förut, att någon skulle välja att göra kollektiva armhävningar bara för att kunna le i mjugg åt andras slappa muskler och taffliga försök att göra "plankan".
Men vad fasen trodde jag?
Att det skulle finnas en frizon i livet...
Massor av egna världar i den stora salen.
Ingen bryr sig om den andra. Undantaget är när någon (inga fördomar, ingen diskriminering, men det är ofta en man) har svårt med den gemensamma takten. Då kan man inte släppa honom med blicken, hur gärna man än vill, och så gör man fel och tappar rytmen själv och kastas ut ur sin meditativa tillvaro.
Det är sånt man helst vill slippa.
När man jympar vill man inte se någon annan. De ska finnas där, allihopa, men man ska inte SE dem. Såklart vill man inte heller bli sedd.
Här ska alla få vara i fred.
Mellanrummens mellanrum.
Så läser jag i DN söndag en intervju med musikundret Salem Al Fakir. Han listar sina "5 favoriter".
En favorit är Friskis & Svettis. "För att det är så underhållande att titta på alla människor."
Aldrig har jag tänkt tanken förut, att någon skulle välja att göra kollektiva armhävningar bara för att kunna le i mjugg åt andras slappa muskler och taffliga försök att göra "plankan".
Men vad fasen trodde jag?
Att det skulle finnas en frizon i livet...
Bamse i hyllan
Det står en bamse i min bokhylla.
En bamsevolym som jag alltid får ögonen på och som alltid ger mig dåligt samvete.
Den har stått i någon av mina hyllor i många herrans år.
Den är fet. Den breder ut sig. Den är vit och sticker i ögonen.
Jag kan inte undgå att se den.
Det är dessutom som om den alltid ser på mig med anklagande blick: Varför blir jag aldrig vald, aldrig ens öppnad?
Ja varför?
Vari ligger motståndet?
Senast i går sa jag till den, att nu åker du på tippen. Jag skiter i dig, du intresserar mig inte, du bara står där och glor. Ställer krav. Hur sjutton fick jag dig på halsen?
Boken heter "Livets träd". Författaren, Patrick White, belönades med nobelpriset 1973.
Men jag sa utan pardon: Nobelpris eller ej, jag vill inte ha med dig att göra; orkar helt enkelt inte med dig.
Så idag lyssnar jag på radion medan jag knaprar Falu rågrut med honung och ost.
Radion rekommenderar nobelprisförfattare. Vilka är bäst, vilka har stått sig?
Ett namn som nämns är Patrick White. Varför är han så bortglömd? Läs honom!
Jag vet att jag är lättledd men jag tar det som ett tecken.
Jag tänker, att kanske över jul. Framför kakelugnen. Med en kopp te eller ett glas portvin.
Kanske ska den vita bamsen få sin chans då.
Femtio sidor ska jag ge den, sedan fattar jag beslutet.
En bamsevolym som jag alltid får ögonen på och som alltid ger mig dåligt samvete.
Den har stått i någon av mina hyllor i många herrans år.
Den är fet. Den breder ut sig. Den är vit och sticker i ögonen.
Jag kan inte undgå att se den.
Det är dessutom som om den alltid ser på mig med anklagande blick: Varför blir jag aldrig vald, aldrig ens öppnad?
Ja varför?
Vari ligger motståndet?
Senast i går sa jag till den, att nu åker du på tippen. Jag skiter i dig, du intresserar mig inte, du bara står där och glor. Ställer krav. Hur sjutton fick jag dig på halsen?
Boken heter "Livets träd". Författaren, Patrick White, belönades med nobelpriset 1973.
Men jag sa utan pardon: Nobelpris eller ej, jag vill inte ha med dig att göra; orkar helt enkelt inte med dig.
Så idag lyssnar jag på radion medan jag knaprar Falu rågrut med honung och ost.
Radion rekommenderar nobelprisförfattare. Vilka är bäst, vilka har stått sig?
Ett namn som nämns är Patrick White. Varför är han så bortglömd? Läs honom!
Jag vet att jag är lättledd men jag tar det som ett tecken.
Jag tänker, att kanske över jul. Framför kakelugnen. Med en kopp te eller ett glas portvin.
Kanske ska den vita bamsen få sin chans då.
Femtio sidor ska jag ge den, sedan fattar jag beslutet.
Lucköppning
Det är nu man ska öppna luckor.
Det är nu man ska få syn på det där som man inte visste fanns.
Det gäller bara att våga.
Alltid enklast att låta bli att öppna luckan till det okända.
Jag vill så hjärtans gärna att något spännande ska hända.
Men vågar jag ta risken; vågar jag pilla upp en lucka som kan dölja vad som helst?
Eller ska jag som vanligt bara gå förbi?
Ljusen luktar fotogen
Vad har hänt med ljusen?
De vanliga vita stearinljusen. Sådana som man sätter i adventsljusstakar och annorstädes. Som flämtar lite lagom med lågan och som förmår skapa stämning i vilket ostädat hem som helst.
Något har hänt med ljusen. Men vad?
I år luktar de fotogen.
Det luktar inte gott.
Det skapar en fullkomligt onjutbar stämning.
Vi har köpt billiga, vi har köpt dyra.
Vi har prövat budgetvarianter och rena exklusiviteter.
Alla luktar de fotogen.
Även när det står hundra procent stearin på förpackningen.
Riktigt obehagligt.
Så var det inte förra året. Inte förrförra och inte förrförrförra...
Min fråga är seriös:
Vad har hänt med ljusen?
De vanliga vita stearinljusen. Sådana som man sätter i adventsljusstakar och annorstädes. Som flämtar lite lagom med lågan och som förmår skapa stämning i vilket ostädat hem som helst.
Något har hänt med ljusen. Men vad?
I år luktar de fotogen.
Det luktar inte gott.
Det skapar en fullkomligt onjutbar stämning.
Vi har köpt billiga, vi har köpt dyra.
Vi har prövat budgetvarianter och rena exklusiviteter.
Alla luktar de fotogen.
Även när det står hundra procent stearin på förpackningen.
Riktigt obehagligt.
Så var det inte förra året. Inte förrförra och inte förrförrförra...
Min fråga är seriös:
Vad har hänt med ljusen?
Senväg genom varuhuset
Tog en genväg (trodde jag) genom Åhléns och fastnade i kaos.
Framför hyllan med lucianattlinnen, pepparkaksdräkter och tomtekostymer trängdes mammor i mängd (någon pappa såg jag inte till).
De rafsade bland storlekar och modeller.
De granskade sömmar i pepparkaksskjortor.
De såg desperata ut. Eller är det jag som inte kan skilja mellan lycklig förväntan och desperation?
Jag pressade mig igenom kvinnomassan och borrade mig ut i friheten.
Blev stående en stund i det strilande regnet och tänkte: Har jag varit en av dem? Har jag stått så där och jämfört röda luvor för att hitta de mest perfekta till just mina ungar?
Jag misstänkte att jag hade det. Men det kändes i så fall mycket länge sen.
Tack gode Tomtefar för att den tiden är förbi!
Framför hyllan med lucianattlinnen, pepparkaksdräkter och tomtekostymer trängdes mammor i mängd (någon pappa såg jag inte till).
De rafsade bland storlekar och modeller.
De granskade sömmar i pepparkaksskjortor.
De såg desperata ut. Eller är det jag som inte kan skilja mellan lycklig förväntan och desperation?
Jag pressade mig igenom kvinnomassan och borrade mig ut i friheten.
Blev stående en stund i det strilande regnet och tänkte: Har jag varit en av dem? Har jag stått så där och jämfört röda luvor för att hitta de mest perfekta till just mina ungar?
Jag misstänkte att jag hade det. Men det kändes i så fall mycket länge sen.
Tack gode Tomtefar för att den tiden är förbi!
Om servetter kunde tala
Byte i Alvesta.
Och anslutningståget är som vanligt försenat.
Man ska inte bli irriterad, men det blir jag. Dessutom hinner jag bli ännu hungrigare.
Inne på Pressbyrån köper jag en påse salta jordnötter (det var så länge sen sist). Jag tar dessutom en pappersservett märkt just "Pressbyrån".
Nötter smakar gott men tämjer ingen hunger.
När allt kommer omkring är väl meningen med nötter att man ska bli ännu mer sugen på den mat som förhoppningsvis ska vankas.
Hur som helst.
Jag slukar ett par nävar nötter och vecklar ut servetten för att torka mig.
Inuti servetten står med ganska små bokstäver: "Du ser stark ut idag".
Jag går omedelbart tillbaka och hämtar ännu en servett, för spänningens skull ur en annan hög.
Även den servetten försäkrar att jag ser stark ut, just denna dag.
Så småningom kommer i sakta mak det försenade tåget.
När jag klivit av i Växjö styr jag kosan mot Pressbyråbutiken i stationshuset.
Vid varmkorven ligger en trave servetter. Jag nappar åt mig två stycken och undrar om budskapet är ett annat till växjöborna än till folket i Alvesta.
Det är det naturligtvis inte.
På servetterna står som väntat: "Du ser stark ut idag".
Från och med nu kommer jag aldrig att kunna passera en Pressbyrå utan att sno en servett.
Vilken peppande fras tänker man prångla ut med nästa leverans?
"Någon älskar dig" eller "Du är vackrare än du tror", kanske...
Men så småningom kommer garanterat sanningens minut.
Man står på stationen i Alvesta och känner sig stark, älskad och vacker, för det har Pressbyrån sagt att man är.
Man ska just torka sig om nosen, när den lilla servetten hånflinar mot en: "Gick du på den lätta?"
Och anslutningståget är som vanligt försenat.
Man ska inte bli irriterad, men det blir jag. Dessutom hinner jag bli ännu hungrigare.
Inne på Pressbyrån köper jag en påse salta jordnötter (det var så länge sen sist). Jag tar dessutom en pappersservett märkt just "Pressbyrån".
Nötter smakar gott men tämjer ingen hunger.
När allt kommer omkring är väl meningen med nötter att man ska bli ännu mer sugen på den mat som förhoppningsvis ska vankas.
Hur som helst.
Jag slukar ett par nävar nötter och vecklar ut servetten för att torka mig.
Inuti servetten står med ganska små bokstäver: "Du ser stark ut idag".
Jag går omedelbart tillbaka och hämtar ännu en servett, för spänningens skull ur en annan hög.
Även den servetten försäkrar att jag ser stark ut, just denna dag.
Så småningom kommer i sakta mak det försenade tåget.
När jag klivit av i Växjö styr jag kosan mot Pressbyråbutiken i stationshuset.
Vid varmkorven ligger en trave servetter. Jag nappar åt mig två stycken och undrar om budskapet är ett annat till växjöborna än till folket i Alvesta.
Det är det naturligtvis inte.
På servetterna står som väntat: "Du ser stark ut idag".
Från och med nu kommer jag aldrig att kunna passera en Pressbyrå utan att sno en servett.
Vilken peppande fras tänker man prångla ut med nästa leverans?
"Någon älskar dig" eller "Du är vackrare än du tror", kanske...
Men så småningom kommer garanterat sanningens minut.
Man står på stationen i Alvesta och känner sig stark, älskad och vacker, för det har Pressbyrån sagt att man är.
Man ska just torka sig om nosen, när den lilla servetten hånflinar mot en: "Gick du på den lätta?"
Gammal hund och andras ordning
Helgbesök hos väninna söderut.
Hon blottade sina garderober: Blusar i en, kavajer i en, tröjor i en, kjolar i en. Och så byxor i snörräta rader. Skorna i ett särskilt skåp. Skoblock i, så klart.
Blev riktigt inspirerad, men vet att jag är en "gammal hund" som man svårligen lär sitta.
Det bedrövliga tillståndet i min egen klädkammare kommer att bestå.
Det har nog med personlighet att göra.
Eller är jag bara lat?
I morgon reser jag norröver till ny väninna.
Hennes garderober ska jag undvika.
Min själ mår inte riktigt bra av andras ordning.
Hon blottade sina garderober: Blusar i en, kavajer i en, tröjor i en, kjolar i en. Och så byxor i snörräta rader. Skorna i ett särskilt skåp. Skoblock i, så klart.
Blev riktigt inspirerad, men vet att jag är en "gammal hund" som man svårligen lär sitta.
Det bedrövliga tillståndet i min egen klädkammare kommer att bestå.
Det har nog med personlighet att göra.
Eller är jag bara lat?
I morgon reser jag norröver till ny väninna.
Hennes garderober ska jag undvika.
Min själ mår inte riktigt bra av andras ordning.
Mannen med hjärtat
Jag är ingen positiv tänkare och har svårt att vara tacksam för det lilla.
Men tänk om det lilla är det stora.
Träffade nyss en person som det kanske går att lära sig av. Om man nu inte måste få sin egen käftsmäll för att komma till besinning.
Han hade blivit av med jobbet.
Han hade fått en hjärtinfarkt.
Han hade haft en helveteshöst.
Så plötsligt får han jobbet tillbaka.
Och han har överlevt infarkten.
Han säger att han aldrig varit så lycklig som nu.
Vad tusan ska de göra om köket för, när det fungerar som det är?
Varför skulle inte gamla bilen duga?
Han har sin familj, han har sitt hjärta, han har sitt jobb.
Så har han numera också doseringslådan med hjärtmediciner. Åtta tabletter dagligen.
"Som en påminnelse", säger han. "Som en påminnelse om vad jag faktiskt har."
Men tänk om det lilla är det stora.
Träffade nyss en person som det kanske går att lära sig av. Om man nu inte måste få sin egen käftsmäll för att komma till besinning.
Han hade blivit av med jobbet.
Han hade fått en hjärtinfarkt.
Han hade haft en helveteshöst.
Så plötsligt får han jobbet tillbaka.
Och han har överlevt infarkten.
Han säger att han aldrig varit så lycklig som nu.
Vad tusan ska de göra om köket för, när det fungerar som det är?
Varför skulle inte gamla bilen duga?
Han har sin familj, han har sitt hjärta, han har sitt jobb.
Så har han numera också doseringslådan med hjärtmediciner. Åtta tabletter dagligen.
"Som en påminnelse", säger han. "Som en påminnelse om vad jag faktiskt har."
Tid att tänka?
Flera dagar i rad har jag sett en gladrandig annons i morgontidningen.
Rubrik: Tid för tanke. Rum för vila.
Ett nytt spa?
Ett yogainstitut?
Ett promenadstråk?
En plats där kommersen är bannlyst?
Så en vacker morgon läser jag äntligen vidare och upptäcker att annonsen handlar om "Sveriges första designorienterade köpcentrum".
Inte ett enda butiksnamn, trots att det väl är shopping som är huvudsak i ett köpcentrum.
Desto mer ordande om sinne, harmoni, eftertanke och oaser.
Ett nytt marknadsföringsgrepp kanhända. Men ingen kan inbilla mig att det är till förortsgallerian jag ska styra mina steg, om jag vill finna harmoni och vila.
I Sollentuna centrum erbjuds säkert lite av varje.
Men tid för eftertanke?
Ursäkta, då tror jag mer på soffhörnan.
Rubrik: Tid för tanke. Rum för vila.
Ett nytt spa?
Ett yogainstitut?
Ett promenadstråk?
En plats där kommersen är bannlyst?
Så en vacker morgon läser jag äntligen vidare och upptäcker att annonsen handlar om "Sveriges första designorienterade köpcentrum".
Inte ett enda butiksnamn, trots att det väl är shopping som är huvudsak i ett köpcentrum.
Desto mer ordande om sinne, harmoni, eftertanke och oaser.
Ett nytt marknadsföringsgrepp kanhända. Men ingen kan inbilla mig att det är till förortsgallerian jag ska styra mina steg, om jag vill finna harmoni och vila.
I Sollentuna centrum erbjuds säkert lite av varje.
Men tid för eftertanke?
Ursäkta, då tror jag mer på soffhörnan.
Novembersemla
Har varit på uppdrag i småländska Vaggeryd och blivit bjuden på - semla.
Sant!
I väntan på lussekatterna satsar bagaren i byn sedan några år på "novembersemlor".
Strykande åtgång, enligt vad som sägs.
Och delikat mandelmassa, gjort på grovmalen mandel.
Men semla i november...
Normalt skulle jag ha protesterat.
Jag brukar vägra semla till och med i januari.
Men nu råkade det sig alltså så att jag blev bjuden.
Och det var rasande gott!
Det var som det kan vara ibland: Fel, fel, fel. Men gott, gott, gott.
Jag slickade i mig grädden och tyckte nästan att jag anade vår i luften.
